Ett utdrag ur Blå åtrå

Han tyckte Rosa såg en smula blek ut. När hon satt bakom bordet längst fram i salen såg hon mer ut som en skolflicka  som gått vilse. Den lila blusen var öppen i halsen. Mortland trängde sig fram till dörröppningen och fick  vakterna att släppa in honom. Rosa satt i en röd skinnstol som Häppling haft på sitt rum till för någon timme sedan. Hon sa något, Ove Hegler sa “Ett ögonblick“ i en mikrofon  och stack fram den under hennes näsa.    Det låt en spänning, en förväntan, i luften som var  påtaglig.     “Det är sällan jag framträder inför så många  människor...“ Rosas röst i högtalarna var möjligen en  aning bräcklig men den saknade varje spår av nervositet.  Hon talade ytterligare en stund och Mortland såg sig  omkring. Han längtade av någon anledning efter en Campari.    Han stod längst fram, i linje med podiet där Rosa  Cabrioni och Ove Hegler residerade. En av de äldre männen  som följt med Rosa satt på en pinnstol intill  blädderblocket där någon skrivit VÄLKOMMEN TILL MAGISKT  MÖTE. Mortland tyckte sig känna igen Millans handstil. De  två Securitas-vakter som extrainkallats stod i bakgrunden  med händerna över batongerna.    Bara det inte händer något, tänkte han plötsligt. Gode  Gud, en brand eller någon dåre som slänger in en bomb,  eller någon som...    Hur var det med reservutgångarna? Medan han kritiskt lät  blicken glida runt salen tänkte han på Bolinders  varningsord tidigare på eftermiddagen: "Om vi blir för  många kan vi inte garantera säkerheten." De gröna  EXIT-skyltarna lyste på väggen, och framför dem stod  klungor med folk.    Han bet sig i läppen. Det var fullpackad.    Fem rullstolsbundna satt längst fram i publiken ,  alldeles vid scenen, tillsammans med tidningens fotograf  Gert-Ove Göransson och Brittmarie Ebenstråhle som satt och  demonstrativt viftade med sitt anteckningsblock framför   ansiktet som om luften framför henne var för tjock. Där  kunde man möjligen klämma in någon till om det behövdes, men i övrigt var det omöjligt. Fan, det fick inte hända  något!    Så tvingade han hastigt undan tankarna när han hörde  Rosas röst i högtalarna igen.    Trots att man knappt kommit igång var luften tjock och  kvalmig.    Det var visserligen högt till taket, men den starka  spotlighten strax under taket bidrog till värmen i lokalen.     Då och då skrapade det till när någon flyttade fötterna  över golvet.    De flesta närvarande var i övre medelåldern även om han  såg yngre också, han såg Paula och Lisa sitta mitt av  salen. Alla ansikten var allvarliga. Spända. En och annan  strök svettdroppar ur pannan. Några hade kassar, andra  väskor. En pojke höll ett koppel i handen och tittade  hålögt tillbaka på honom. Strax bakom Paula såg han ett ansikte som fick honom att dra ihop ögonbrynen. Den  kavajen! Polotröjan. Det runda ansiktet, den korta halsen.    Det var ingen tvekan.    Det var kriminalinspektör Elof Jönsson.     Våldsroteln. Hur hade privatdetektiv Sigge Sondhager  sagt vid ett tillfälle när de talat om honom? “Kungsbackas  Schwartzenegger“.    När ett plötsligt sorl sköljde genom åhörarna, höjde  Mortland leende handen till hälsning, men när Jönsson  stirrade stelt framför sig höjde Mortland en smula förvånat  sina ögonbryn. Var det verkligen möjligt att kriminalaren  inte hade sett honom? Knappast. Paula hade däremot sett honom. Hon vinkade glatt tillbaka. Hennes höga fnissning  hördes när sorlet i lokalen plötsligt tystnade. Ett par  kamerablixtar brann av. Mortland vände sig mot podiet igen.  Om inte Jönsson ville bli igenkänd var det väl hans ensak.     Rosa såg oförbehållsamt lugn ut. Hon lämnade över  mikrofonen, drog ett djupt andetag och sjönk tillbaka i  fåtöljen medan ljuset dämpades i lokalen. Den äldre mannen  i bakgrunden tog mikrofonen och talade i mikrofonen,  uppmanade till tystnad.    Siwert Öholm syntes inte till. Ingen från lokalradion,  vad Mortland kunde se.Ett par journalister från  konkurrenttidningar kände han igen. De klängde utmed väggen  med sina block.    En djup tystnad sänkte sig. Genom stillheten hördes  harklingar och skrapanden. Alla föreföll hålla andan för  att den spensliga kvinnan framför dem skulle få lättare att  slappna av och hamna i trance.    Mortland kände svetten under armarna. Vid hans sida  andades någon högt, han såg att det var Millan.    Han mötte hennes blick. Det fanns en feberaktig glans i  hennes ögon.  Det åskar våldsamt utanför. Han hatar att vara vaken då.    Donald Lakesson har varit rädd för oväder sedan han var  barn. Han vet att de kan ta sig in till honom i skydd av  oljudet. Han vill inte att de ska komma in till honom.    "Är du vaken?" viskar han till Rosalie så som han mindes  att hans far brukade fråga honom. När hon tyst trycker sig  intill honom, kryper Donald Lakesson ihop i sängen med  Rosalie intill sig.  Han viskar till henne.    De ljud han hör nu är viskningar och det vanvettiga  smattret av regn mot rutan och dova kväkningar som låter  som rop på hjälp, tycker han. Kvaak-kvaak. Äckliga grodor,  paddor. Regndropparna utanför fönstret knattrar mot blecket  som eviga kulsprutesalvor och han skjuter ner Rosalie under  det varma sängtäcket, rättar till hennes guldfärgade hår,  tvingar sig att gå upp.    Det är svart runtomkring honom när han krokar av påken  från väggen.    Hukande går han fram över mattan, hjärtat bultar i  bröstet på honom och han känner yrsel. När blixten sliter  hål i mörkret tror han att hans huvud ska flyga i  hundratals bitar.    En kvinnoröst börjar tala någonstans. En kvinnoröst? I  så fall är det Rosalie. Men han är inte säker på om det  kanske bara är i hans huvud. Nej, han är inte säker på  något längre. Rösten muttrar något i hans huvud när han  håller påken framför sig och försiktigt pressar upp dörren  som glider upp, ut mot den svarta hallen.     Han hör skrapningarna i väggen igen. Det är dom.     Nu hör han rösten i huvudet igen. "Dom kommer." Varför  spränger det så i bröstet på honom?    Han vet. Han skulle inte ha tagit tabletterna, han fick  inte, han hör hjärtslagen som tunga bultningar. Huvudet  tickar i takt med hjärtslagen när han kikar ut i hallen,  mot de förvrängda halvskuggorna där. Ett ljussken fladdrar  upp, hastigt som om någon slår eld på en tändare och i det  flacka skenet ser han ett förvridet ansikte. Ett ansikte!  En ny blixt fräser över hans huvud, och han gör ett utfall med påken och skriker när han krossar spegeln på väggen.    Spegeln, fan!    Han tar sig kvidande för huvudet när rösten fyller hans  hjärna: "Dom är här överallt."    Ja, han hör knackningar i väggen hela tiden. Tror dom  inte att han hör dem? Det är hål överallt, det är genom  springorna och hålen som de kommer. Hur han än tätar och  tätar och tätar, så hittar de nya springor att ta sig  igenom väggarna. Dom kommer genom springorna!    Var är hans Rosalie? Han måste beskydda henne!    Donald Lakesson tror att det finns någon utanför. Jo,  han hörs steg. Någon är på väg. Eller? I så fall vem? Han  ställer sig upp, kallsvetten rinner över nacken, han trevar  sig fram genom den mörka korridoren och han är alldeles  vimmelkantig, han går in i ett rum  och slår till elkontakten. När lampan tänds och han ser att han står  framför den säng som hans far brukat ligga i, stirrar han  på det tomma hålet i sängen innan han blir medveten om  gestalten. Donald Lakesson backar bort från väggen och  ropar efter sin Rosalie.    Det sitter en gestalt i en grov ytterrock med ryggen mot  honom, den grönvitrutiga kepsen känner han igen så väl. Det  droppar röd vätska ner på mattan. Han tror inte det är  sant. Han vill inte tro att det är sant! Donald Lakesson  hör varje bloddroppe när det faller till golvet, trots  ovädret.    Dropp. Dropp. Dropp.    "Nej..!" skriker han och rusar fram till gestalten med  påken över huvudet. När huvudet vänder sig om ser han: han  ser in i sin fars ansikte och han vaknar med ett rop.    Han sätter sig hastigt upp i sängen, flämtar efter  mardrömmen. Genomsvett drar han handen över ansiktet och  kontrollerar med ena handen att Rosalie är kvar vid hans  sida. Han rättar till hennes behå. En stund senare står han  lutad över den tomma sängen där hans far en gång legat och  tittar på den mörka fläcken på mattan och drar ut en låda  i hurtsen och tar ännu en tablett fast han vet att de  börjar ta slut. Han måste ha dem.    Han bara måste!    När han drar av Rosalie trosorna, tycker han att hon  jämrar sig litet av åtrå, som den där nakna flickan som  väntade på sin älskare i Brottslig hetta, TV-filmen som  han såg bara för några dagar sedan. Han låter handen glida  över hennes sköte medan han drar täcket över huvudet för  att utesluta alla ljud och viskar: "Jag är din älskare,  Rosalie. Eller hur?" Och han tycker att hon säger "ja" och  fingrar på hennes bröst trots att han vet att hon är en  skyltdocka.   En timme senare hade Rosa Cabriori hjälpt ett tiotal  personer att hitta förlorade anförvanter, bortsprungna  hundar och katter (katterna ledde med 4-2), borttappade  smycken och ett fotoalbum. Det vilade en andäktig stämning  i salen, alla var angelägna om att tala lågt för att inte väcka det sovande mediet som talade till dem genom vittnet  som hon kallade Norton. Rosa Cabrionis röst var förändrad,  hon talade med en helt annan dialekt än förut, tyckte  Mortland. Hon hade en knarrig stämma och talade med -  ibland långa - pauser, som om orden vållade henne smärta  att uttala. Den gråhårige mannen hade gått runt i publiken.    "Norton säjer att det står en kvinna i lång röd klänning  bredvid honom... hon är...är...vithårig. Hon har ett  fotografi i handen...ett foto...som det finns... på en båt,  nej... En vit segelbåt som heter... Jag ser... Jag får  namnet Charlotta." En kvinna i publiken ropade till med  handen över munnen och såg bestört på Rosa Cabriori som  fortsatte: "Hon sänder hälsningar, hon...hon har det  bra..."    "Norton säjer ...det finns en man som frågar om den  finns nån här som heter Lindvall... eller Strindvall eller  nåt sånt ...och som har en son som drunkat för några år  sen... På en toalett..."    "Ja." En man reste sig upp. "Jag heter Kindvall... Min  son drunknade i ett badkar i Lund.."    Ett par damer som stod i en sorts kö framme vid podiet  skakade på huvudet och den ena suckade litet.    "Norton säjer...att det var för att han inte ville att  fadern skulle veta att han var... narkoman..."    Den gamle stod tyst utan att säga något först. Han såg  ut som om han fått en slag i ansiktet. Trots värmen vek  färgen från hans ansikte. "Min Gud!..." ropade han högt.  "Min Gud...!"    Kent Mortland lade olustigt armarna i kors över bröstet.  Höll det inte på att spåra ur? Kanske var det dags att  avbryta?    Han växlade en blick med Häppling som pressade samman  läpparna. Plötsligt såg Kent Mortland den äldre militären  med det vita hårburret och ljusa kavaj ställa sig upp och  hötta med knuten näve:    “Humbug. Det är förbannad humbug och inget annat!“    Först brydde sig ingen om honom, så började några be  honom sitta ner och hålla tyst. En man som satt intill  honom drog honom i kavajen.    “Vi i PPSIG tar avstånd från det här. Det så kallade  mediet är inget annat än en förbannad bluff!...“    “Håll käften!“ ropade någon längre bak.    Andra skrattade. Kent Mortland såg på Rosa som  fortfarande satt tillbakalutand med slutna ögonlock. De  blekvita kinderna med sina röda fläckar och den malande  rösten var det enda som antydde att hon var vid liv.    Någon knuffade honom i sidan. Millan. Hon pekade.    Den gamle höll på att kliva ur bänkraden. Han  gestikulerade med en svart portfölj. Händer försökte hålla  honom tillbaka. Kent Mortland höjde blicken. Elof Jönsson  såg rakt på honom, en kort igenkännandes nick, sedan något annat: en oro i blicken som Mortland uppfattade. I nästa  ögonblick vände polsmannen bort ansiktet.    Mortland fångade in Millans blick och tecknade åt henne.  “Kom.“    Den gamle var redan ute i gången när Mortland fick tag  om hans arm. Han lutade sig fram. “Nu tar vi det lugnt,  Tony.“    Blicken var till hälften vansinnig i det grimaserande  ansiktet. “Ni kan inte stoppa sanningen!... Detta är  lurendrejeri! Skojare! Bondfångeri... Vi inom PPSIG...“    "Sch..."    Alla såg på dem när en av vakterna slöt upp vid den  gamles andra sida, tillsammans förde de ut förre  rustmästaren Tony Hjärtung som föreföll ha resignerat och  inte gjorde något större motstånd.    När Rosa i nästa stund slog upp ögonen gick ett besviket  sus genom publiken. Hon rätade på sig, såg sig omkring med  matta ögon. Ett ögonblick senare ställde sig Rosa Cabriori  upp med ett förfärat uttryck i ansiktet, hon öppnade  munnen, stötte fram några ljud. Det var när hon tog sig för  strupen och sjönk ihop över podiet som oväsendet bröt ut.    "Hjälp henne!..."    "Finns det nån läkare här?"    "Är hon förgiftad?"     Kent Mortland sträckte spänt på sig. Vad var det som  hände? Han såg hennes huvud vila mot bordet, ansiktet var  vänt mot honom, ögonen tycktes stängda, ena handen ryckte  spastiskt. Munnen hopknipen. Tony Hjärtung tycktes vakna  till liv igen, han slog till honom med portföljen. "Där...  där ser ni!..." ropade han medan Securitas-vakten satte  händerna i ryggen på honom och pressade ut honom genom  dörren..    “Kan ingen hjälpa henne!“ hojtade en man i brandgul  Helly Hansen-tröja.    Securitas-vakten som suttit i bakgrunden stod plötsligt  vid hennes sida med händerna på hennes axlar. Millan var  där och trevade över flickans magra handled. Mortland  kände en kall hand över bröstet när han såg det livlösa  huvudet rulla från sida till sida. Gude Gud! Låt det inte  ha hänt nåt! Folk reste sig upp i salen, skyndade fram till Rosa, alla tryckte på mot podiet. Rösterna var gälla,  hätska.    "Mama mia," hojtade någon på italienska med händerna i  luften. Fotoblixtar korsade luften och fick ansiktena att  se ännu blekare ut.    “Är hon...död..?“    “Hon har svimmat!“    “Ring efter ambulansen!“    Lokalradions reporter med hörlurar runt huvudet dök upp  från ingenstans och höll fram mikrofonen till Jan Häppling  som ilsket stötte undan honom.    När ambulansmännen tjugo minuter senare lyfte över henne  på båren och tryckte en syrgasmask över Rosa Cabrioris  ansikte och bar iväg henne i fotoblixtarnas sken hade hon  varit medvetslös alldeles för länge.