Millie - Världens bästa kompis!

Vi höll på att måla spöken i klassen när det knackade på dörren. Fröken sa åt oss att vara tysta.

Dörren gick upp, och utanför, bakom rektorn, stod en kille som var det magraste jag sett.
Han hade stort krulligt hår som hängde ner i pannan och över öronen. Och han tittade ner i golvet hela tiden.

Fröken tog honom i hand och sa ”Hej på dig”, men han svarade inte och tittade inte upp heller.
”Det här är Eric som ska gå i vår klass från och med nu”, sa fröken. ”Han kommer från England och pratar inte svenska så bra än, men han kan redan väldigt mycket.”

Två platser var lediga. En bredvid mig. Jag hoppades att den nye killen inte skulle sätta sig där. Jag tyckte han verkade lite konstig. Dessutom har jag vant mig vid att sitta för mig själv sedan min bästis, Hilda, flyttat hem till Norrland igen.

Men som tur var satte han sig på den andra platsen.

Den tomma platsen

På rasten spelade jag fotboll med Robin och Daniel och några av de andra killarna i klassen. Ibland retar mina tjejkompisar mig för att jag är så mycket med killarna, men jag bryr mig inte om det. Jag tycker om att spela fotboll och göra sådant som pojkar gör, och man ska väl få vara som man är? Det har jag sagt till dem och till fröken också.

När det ringde in var Erics plats tom. Fröken frågade om någon visste var den nye tagit vägen. Det visste ingen.

Då ville fröken att jag som sitter närmast dörren skulle gå ut på skolgården och titta efter Eric. Det gjorde jag. Jag tittade utanför matsalen. Ingen Eric. Jag sprang runt till fotbollsplanen som ligger bakom skolan. Han var inte där heller.

När jag gick förbi en av toaletterna hörde jag ljud. Försiktigt sköt jag upp dörren. Där satt han. Han hade huvudet i händerna och såg mig inte.
Först när jag sa ”hej” tittade han upp. Han strök sig hastigt med handfl atorna över kinderna.
”Vad är det?” sa jag. ”Låt mig vara”, svarade han.