Blå åtrå

Kent Mortland har ledsnat på jobbet på kvällstidningen. Han börjar sitt liv som frilans med att åta sig några uppdrag å tidningens vägnar. Ett av uppdragen är att skriva ett reportage om privatdetektivers vardag.

Göteborgspolisen har tre veckor tidigare funnit en man utan huvud i en insjö. Mannen har inte kunnat identifieras och kallas "Mister X" i tidningarna. Nu påträffas en död kvinna i en av vägverkets s k sandlådor vid Stigs Center på Hisingen, Göteborg.

Kvinnan är helt naken. Inga ledtrådar alls finns till hennes död. Trots omfattande efterspaningar famlar man i kompakt mörker. Ett plagg påträffas i närheten av mordplatsen och det tas in för undersökning. Kent får kontakt med en privatdetektiv, Sigge, och deltar i dennes ansträngningar att hjälpa en kvinnlig psykiatriker som anlitat honom för att hon fruktar att hennes liv håller på att terroriseras av någon, hon vet inte vem eller vilka. Hon misstänker att en av hennes patienter, Donald, från Hällingsjö, kan ligga bakom. Denne är sjuk mentalpatient som lever ensam i ett underligt hus i Hällingsjö utanför Göteborg där han delar tiden mellan sina skyltdockor och att stoppa upp fåglar.

Polisens jakt på gärningsmannen till den kvinnliga mordoffret är så desperata att man - genom Kent Mortland - engagerar ett kvinnliga medium, Rosa. Så mördas också hon. Mördaren har använt sig av en hammare.

"Hammar-mordet" får stora rubriker: pressen på polisen ökar. Polisen har under tiden fått uppgifter om att plagget som påträffats på mordplatsen tillhör Donald. När denne ska gripas, för att förhöras, omkommer han i en egendomlig trafikolycka där den kvinnliga psykiatrikern också är involverad. Polisen börjar misstänka att den kvinnliga psykiatrikern är inblandad, hon förhörs men kan inte kasta något ljus över saken. Ändå anar polisen att hon inte berättar hela sanningen, i synnerhet när det visar sig att hon haft den mördade kvinnan som patient.

Genom polisinspektör Jönsson tar man kontakt med Kent Mortland och arrangerar så att Kent får träffa den kvinnliga psykatrikern i Donalds hus i Hällingsjö under förespegling att han ska skriva ett reportage om händelserna. Mötet spårar snart ur. Privatdetektiven dyker oförmodat upp på scenen. Det visar sig att denne känt till att pykiatrikern arrangerat mordet på den unga kvinnan så att skulden ska falla på Donald. Privatdetektiven har använt det för att utöva utpressning mot henne.

Psykiatrikerns motiv uppenbaras. I en frysbox hittar polisen dessutom huvudet av "Mister X". Donalds far. När psykiatrikern inser att Mortland förstår sambandet tappar hon fattningen och drar sin pistol. I sista ögonblicket hinner polisen hejda henne från att ta livet av honom...

Ett utdrag ur Blå åtrå

Han tyckte Rosa såg en smula blek ut. När hon satt bakom bordet längst fram i salen såg hon mer ut som en skolflicka som gått vilse. Den lila blusen var öppen i halsen. Mortland trängde sig fram till dörröppningen och fick vakterna att släppa in honom. Rosa satt i en röd skinnstol som Häppling haft på sitt rum till för någon timme sedan. Hon sa något, Ove Hegler sa “Ett ögonblick“ i en mikrofon och stack fram den under hennes näsa. Det låt en spänning, en förväntan, i luften som var påtaglig. “Det är sällan jag framträder inför så många människor...“ Rosas röst i högtalarna var möjligen en aning bräcklig men den saknade varje spår av nervositet. Hon talade ytterligare en stund och Mortland såg sig omkring. Han längtade av någon anledning efter en Campari. Han stod längst fram, i linje med podiet där Rosa Cabrioni och Ove Hegler residerade. En av de äldre männen som följt med Rosa satt på en pinnstol intill blädderblocket där någon skrivit VÄLKOMMEN TILL MAGISKT MÖTE. Mortland tyckte sig känna igen Millans handstil. De två Securitas-vakter som extrainkallats stod i bakgrunden med händerna över batongerna. Bara det inte händer något, tänkte han plötsligt. Gode Gud, en brand eller någon dåre som slänger in en bomb, eller någon som... Hur var det med reservutgångarna? Medan han kritiskt lät blicken glida runt salen tänkte han på Bolinders varningsord tidigare på eftermiddagen: "Om vi blir för många kan vi inte garantera säkerheten." De gröna EXIT-skyltarna lyste på väggen, och framför dem stod klungor med folk. Han bet sig i läppen. Det var fullpackad. Fem rullstolsbundna satt längst fram i publiken , alldeles vid scenen, tillsammans med tidningens fotograf Gert-Ove Göransson och Brittmarie Ebenstråhle som satt och demonstrativt viftade med sitt anteckningsblock framför ansiktet som om luften framför henne var för tjock. Där kunde man möjligen klämma in någon till om det behövdes, men i övrigt var det omöjligt. Fan, det fick inte hända något! Så tvingade han hastigt undan tankarna när han hörde Rosas röst i högtalarna igen. Trots att man knappt kommit igång var luften tjock och kvalmig. Det var visserligen högt till taket, men den starka spotlighten strax under taket bidrog till värmen i lokalen. Då och då skrapade det till när någon flyttade fötterna över golvet. De flesta närvarande var i övre medelåldern även om han såg yngre också, han såg Paula och Lisa sitta mitt av salen. Alla ansikten var allvarliga. Spända. En och annan strök svettdroppar ur pannan. Några hade kassar, andra väskor. En pojke höll ett koppel i handen och tittade hålögt tillbaka på honom. Strax bakom Paula såg han ett ansikte som fick honom att dra ihop ögonbrynen. Den kavajen! Polotröjan. Det runda ansiktet, den korta halsen. Det var ingen tvekan. Det var kriminalinspektör Elof Jönsson. Våldsroteln. Hur hade privatdetektiv Sigge Sondhager sagt vid ett tillfälle när de talat om honom? “Kungsbackas Schwartzenegger“. När ett plötsligt sorl sköljde genom åhörarna, höjde Mortland leende handen till hälsning, men när Jönsson stirrade stelt framför sig höjde Mortland en smula förvånat sina ögonbryn. Var det verkligen möjligt att kriminalaren inte hade sett honom? Knappast. Paula hade däremot sett honom. Hon vinkade glatt tillbaka. Hennes höga fnissning hördes när sorlet i lokalen plötsligt tystnade. Ett par kamerablixtar brann av. Mortland vände sig mot podiet igen. Om inte Jönsson ville bli igenkänd var det väl hans ensak. Rosa såg oförbehållsamt lugn ut. Hon lämnade över mikrofonen, drog ett djupt andetag och sjönk tillbaka i fåtöljen medan ljuset dämpades i lokalen. Den äldre mannen i bakgrunden tog mikrofonen och talade i mikrofonen, uppmanade till tystnad. Siwert Öholm syntes inte till. Ingen från lokalradion, vad Mortland kunde se.Ett par journalister från konkurrenttidningar kände han igen. De klängde utmed väggen med sina block. En djup tystnad sänkte sig. Genom stillheten hördes harklingar och skrapanden. Alla föreföll hålla andan för att den spensliga kvinnan framför dem skulle få lättare att slappna av och hamna i trance. Mortland kände svetten under armarna. Vid hans sida andades någon högt, han såg att det var Millan. Han mötte hennes blick. Det fanns en feberaktig glans i hennes ögon. Det åskar våldsamt utanför. Han hatar att vara vaken då. Donald Lakesson har varit rädd för oväder sedan han var barn. Han vet att de kan ta sig in till honom i skydd av oljudet. Han vill inte att de ska komma in till honom. "Är du vaken?" viskar han till Rosalie så som han mindes att hans far brukade fråga honom. När hon tyst trycker sig intill honom, kryper Donald Lakesson ihop i sängen med Rosalie intill sig. Han viskar till henne. De ljud han hör nu är viskningar och det vanvettiga smattret av regn mot rutan och dova kväkningar som låter som rop på hjälp, tycker han. Kvaak-kvaak. Äckliga grodor, paddor. Regndropparna utanför fönstret knattrar mot blecket som eviga kulsprutesalvor och han skjuter ner Rosalie under det varma sängtäcket, rättar till hennes guldfärgade hår, tvingar sig att gå upp. Det är svart runtomkring honom när han krokar av påken från väggen. Hukande går han fram över mattan, hjärtat bultar i bröstet på honom och han känner yrsel. När blixten sliter hål i mörkret tror han att hans huvud ska flyga i hundratals bitar. En kvinnoröst börjar tala någonstans. En kvinnoröst? I så fall är det Rosalie. Men han är inte säker på om det kanske bara är i hans huvud. Nej, han är inte säker på något längre. Rösten muttrar något i hans huvud när han håller påken framför sig och försiktigt pressar upp dörren som glider upp, ut mot den svarta hallen. Han hör skrapningarna i väggen igen. Det är dom. Nu hör han rösten i huvudet igen. "Dom kommer." Varför spränger det så i bröstet på honom? Han vet. Han skulle inte ha tagit tabletterna, han fick inte, han hör hjärtslagen som tunga bultningar. Huvudet tickar i takt med hjärtslagen när han kikar ut i hallen, mot de förvrängda halvskuggorna där. Ett ljussken fladdrar upp, hastigt som om någon slår eld på en tändare och i det flacka skenet ser han ett förvridet ansikte. Ett ansikte! En ny blixt fräser över hans huvud, och han gör ett utfall med påken och skriker när han krossar spegeln på väggen. Spegeln, fan! Han tar sig kvidande för huvudet när rösten fyller hans hjärna: "Dom är här överallt." Ja, han hör knackningar i väggen hela tiden. Tror dom inte att han hör dem? Det är hål överallt, det är genom springorna och hålen som de kommer. Hur han än tätar och tätar och tätar, så hittar de nya springor att ta sig igenom väggarna. Dom kommer genom springorna! Var är hans Rosalie? Han måste beskydda henne! Donald Lakesson tror att det finns någon utanför. Jo, han hörs steg. Någon är på väg. Eller? I så fall vem? Han ställer sig upp, kallsvetten rinner över nacken, han trevar sig fram genom den mörka korridoren och han är alldeles vimmelkantig, han går in i ett rum och slår till elkontakten. När lampan tänds och han ser att han står framför den säng som hans far brukat ligga i, stirrar han på det tomma hålet i sängen innan han blir medveten om gestalten. Donald Lakesson backar bort från väggen och ropar efter sin Rosalie. Det sitter en gestalt i en grov ytterrock med ryggen mot honom, den grönvitrutiga kepsen känner han igen så väl. Det droppar röd vätska ner på mattan. Han tror inte det är sant. Han vill inte tro att det är sant! Donald Lakesson hör varje bloddroppe när det faller till golvet, trots ovädret. Dropp. Dropp. Dropp. "Nej..!" skriker han och rusar fram till gestalten med påken över huvudet. När huvudet vänder sig om ser han: han ser in i sin fars ansikte och han vaknar med ett rop. Han sätter sig hastigt upp i sängen, flämtar efter mardrömmen. Genomsvett drar han handen över ansiktet och kontrollerar med ena handen att Rosalie är kvar vid hans sida. Han rättar till hennes behå. En stund senare står han lutad över den tomma sängen där hans far en gång legat och tittar på den mörka fläcken på mattan och drar ut en låda i hurtsen och tar ännu en tablett fast han vet att de börjar ta slut. Han måste ha dem. Han bara måste! När han drar av Rosalie trosorna, tycker han att hon jämrar sig litet av åtrå, som den där nakna flickan som väntade på sin älskare i Brottslig hetta, TV-filmen som han såg bara för några dagar sedan. Han låter handen glida över hennes sköte medan han drar täcket över huvudet för att utesluta alla ljud och viskar: "Jag är din älskare, Rosalie. Eller hur?" Och han tycker att hon säger "ja" och fingrar på hennes bröst trots att han vet att hon är en skyltdocka. En timme senare hade Rosa Cabriori hjälpt ett tiotal personer att hitta förlorade anförvanter, bortsprungna hundar och katter (katterna ledde med 4-2), borttappade smycken och ett fotoalbum. Det vilade en andäktig stämning i salen, alla var angelägna om att tala lågt för att inte väcka det sovande mediet som talade till dem genom vittnet som hon kallade Norton. Rosa Cabrionis röst var förändrad, hon talade med en helt annan dialekt än förut, tyckte Mortland. Hon hade en knarrig stämma och talade med - ibland långa - pauser, som om orden vållade henne smärta att uttala. Den gråhårige mannen hade gått runt i publiken. "Norton säjer att det står en kvinna i lång röd klänning bredvid honom... hon är...är...vithårig. Hon har ett fotografi i handen...ett foto...som det finns... på en båt, nej... En vit segelbåt som heter... Jag ser... Jag får namnet Charlotta." En kvinna i publiken ropade till med handen över munnen och såg bestört på Rosa Cabriori som fortsatte: "Hon sänder hälsningar, hon...hon har det bra..." "Norton säjer ...det finns en man som frågar om den finns nån här som heter Lindvall... eller Strindvall eller nåt sånt ...och som har en son som drunkat för några år sen... På en toalett..." "Ja." En man reste sig upp. "Jag heter Kindvall... Min son drunknade i ett badkar i Lund.." Ett par damer som stod i en sorts kö framme vid podiet skakade på huvudet och den ena suckade litet. "Norton säjer...att det var för att han inte ville att fadern skulle veta att han var... narkoman..." Den gamle stod tyst utan att säga något först. Han såg ut som om han fått en slag i ansiktet. Trots värmen vek färgen från hans ansikte. "Min Gud!..." ropade han högt. "Min Gud...!" Kent Mortland lade olustigt armarna i kors över bröstet. Höll det inte på att spåra ur? Kanske var det dags att avbryta? Han växlade en blick med Häppling som pressade samman läpparna. Plötsligt såg Kent Mortland den äldre militären med det vita hårburret och ljusa kavaj ställa sig upp och hötta med knuten näve: “Humbug. Det är förbannad humbug och inget annat!“ Först brydde sig ingen om honom, så började några be honom sitta ner och hålla tyst. En man som satt intill honom drog honom i kavajen. “Vi i PPSIG tar avstånd från det här. Det så kallade mediet är inget annat än en förbannad bluff!...“ “Håll käften!“ ropade någon längre bak. Andra skrattade. Kent Mortland såg på Rosa som fortfarande satt tillbakalutand med slutna ögonlock. De blekvita kinderna med sina röda fläckar och den malande rösten var det enda som antydde att hon var vid liv. Någon knuffade honom i sidan. Millan. Hon pekade. Den gamle höll på att kliva ur bänkraden. Han gestikulerade med en svart portfölj. Händer försökte hålla honom tillbaka. Kent Mortland höjde blicken. Elof Jönsson såg rakt på honom, en kort igenkännandes nick, sedan något annat: en oro i blicken som Mortland uppfattade. I nästa ögonblick vände polsmannen bort ansiktet. Mortland fångade in Millans blick och tecknade åt henne. “Kom.“ Den gamle var redan ute i gången när Mortland fick tag om hans arm. Han lutade sig fram. “Nu tar vi det lugnt, Tony.“ Blicken var till hälften vansinnig i det grimaserande ansiktet. “Ni kan inte stoppa sanningen!... Detta är lurendrejeri! Skojare! Bondfångeri... Vi inom PPSIG...“ "Sch..." Alla såg på dem när en av vakterna slöt upp vid den gamles andra sida, tillsammans förde de ut förre rustmästaren Tony Hjärtung som föreföll ha resignerat och inte gjorde något större motstånd. När Rosa i nästa stund slog upp ögonen gick ett besviket sus genom publiken. Hon rätade på sig, såg sig omkring med matta ögon. Ett ögonblick senare ställde sig Rosa Cabriori upp med ett förfärat uttryck i ansiktet, hon öppnade munnen, stötte fram några ljud. Det var när hon tog sig för strupen och sjönk ihop över podiet som oväsendet bröt ut. "Hjälp henne!..." "Finns det nån läkare här?" "Är hon förgiftad?" Kent Mortland sträckte spänt på sig. Vad var det som hände? Han såg hennes huvud vila mot bordet, ansiktet var vänt mot honom, ögonen tycktes stängda, ena handen ryckte spastiskt. Munnen hopknipen. Tony Hjärtung tycktes vakna till liv igen, han slog till honom med portföljen. "Där... där ser ni!..." ropade han medan Securitas-vakten satte händerna i ryggen på honom och pressade ut honom genom dörren.. “Kan ingen hjälpa henne!“ hojtade en man i brandgul Helly Hansen-tröja. Securitas-vakten som suttit i bakgrunden stod plötsligt vid hennes sida med händerna på hennes axlar. Millan var där och trevade över flickans magra handled. Mortland kände en kall hand över bröstet när han såg det livlösa huvudet rulla från sida till sida. Gude Gud! Låt det inte ha hänt nåt! Folk reste sig upp i salen, skyndade fram till Rosa, alla tryckte på mot podiet. Rösterna var gälla, hätska. "Mama mia," hojtade någon på italienska med händerna i luften. Fotoblixtar korsade luften och fick ansiktena att se ännu blekare ut. “Är hon...död..?“ “Hon har svimmat!“ “Ring efter ambulansen!“ Lokalradions reporter med hörlurar runt huvudet dök upp från ingenstans och höll fram mikrofonen till Jan Häppling som ilsket stötte undan honom. När ambulansmännen tjugo minuter senare lyfte över henne på båren och tryckte en syrgasmask över Rosa Cabrioris ansikte och bar iväg henne i fotoblixtarnas sken hade hon varit medvetslös alldeles för länge.